KAPITEL 4: AUTONOMI-SPAKEN: SÅ HITTAR DU RÄTT BALANS MELLAN AI OCH MÄNNISKA

När man talar om AI-automation finns det en vanlig missuppfattning: att målet alltid är 100 % automatisering. Att människan ska kopplas bort, ersättas, elimineras ur ekvationen. Det är en farlig och felaktig idé – särskilt när vi rör oss bortom enkla regelstyrda flöden och börjar automatisera mer komplexa informationsuppgifter.

I verkligheten handlar AI-automation om att hitta rätt nivå av autonomi för varje uppgift. Att justera en “autonomi-spak” – där ena änden innebär full mänsklig kontroll och andra änden full AI-autonomi. Och där nästan alla effektiva lösningar hamnar någonstans däremellan.

Människan är inte i vägen – hon är en del av lösningen

Vi har märkt att många företag hamnar i två fällor samtidigt: Antingen underskattar man AI och vågar inte släppa in tekniken i arbetsflödet överhuvudtaget. Eller så överdriver man AI:s förmåga och vill koppla bort människan helt.

Ingen av dessa vägar leder särskilt långt.

Sanningen är att AI har enorm potential, men den har också begränsningar. Den är fantastisk på vissa saker – mönsterigenkänning, språkhantering, sammanställning av stora mängder information – men saknar fortfarande förmåga till sunt förnuft, kontextförståelse och värderingsmässiga avvägningar. Därför är kombinationen av AI + människa det kraftfullaste vi har.

Men det kräver att man tänker strategiskt kring just hur mycket autonomi man vågar ge AI:n i varje steg – och när det är rätt läge att släppa taget.

Autonomi är en designfråga – inte ett tekniskt faktum

Vi föreslår att varje AI-automation designas med autonominivå som en medveten parameter. Det handlar inte bara om vad AI:n kan göra, utan om vad den borde göra, i just den kontexten.